Svensk maffia av Lasse Weirup och Matti Larsson
Kartläggningen av de olika verksamma maffiagängen i Sverige och de största gängen kommer i ordning. Boken blir lite tung början med Hells Angels och Bandidos som två långa kapitel. De mindre gängen får inte samma kartläggning och antagligen för att vissa är relativt nya och därmed svårare att kartlägga.
Tycker boken strävar mycket efter att vara objektiv, jag tror det är för rädslan för att trampa dessa kriminella personer på tårna. De får lov att hänga ut dem så länge de inte riktigt tar avstånd från verksamheterna utan rätt och slätt berättar. Författarna lyckas bra, viss empati för offeren framgår men speciellt dömande är inte författarna.
Jag skulle inte välja svensk maffia som bok att läsa som avkoppling. Den är intressant och svår att lägga ifrån sig men inte speciellt avkopplande som litteratur. De stycken jag uppskattar mest i boken är de som knyter an till de vanliga personerna. Här har dessa kartlagts men inte på samma sätt som de kriminella gängmedlemmarna som framställs i boken. Empatin hos författarna är mer tydlig inför dessa oskyldigt drabbade människor. Paret som driver restaurang i Göteborg och tjejen vars pappa är tungt kriminell medan hon själv blir polis är två exempel. Stundtals är det riktigt bra läsning i form av underhållning invävt i kartläggningen.
Att alltid vara objektiv går inte, människan är inte objektiv. Här kan jag dra det så långt att författarna väljer bort att exponera annat framför den svenska maffian, så redan här kan man på ett sätt säga att i alla fall prioriteringen är subjektiv. Det skrivna ordet är definitivt kraftigare än bilden för min del. I boken finns ett par bilder vilket ger en bild av de olika personerna och gängsymbolerna som behandlas.
Jag skulle definiera den här boken som litterär journalistik då det är en kartläggning samtidigt som boken finns att köpa som pocket på ICA vilket gör att den hamnar i en skönlitterär kategori i alla fall. Svårt att avgöra. Jag uppskattar den här formen av journalistik men författarna kan missa många läsare då det här är bra mycket mer tidskrävande och jobbigare att ta till sig än en tidningsartikel. Vad gäller källkritiken tror jag att de säkert inte tagit upp alla detaljer och allt material de lyckats få tillgång till. Antagligen för att polisarbete kan påverkas ifall det varit pågående utredningar. Anhöriga har förhoppningsvis tonats ned i vissa historier av respekt och vissa förekommer nog inte alls.
New journalism som begrepp blir aningens luddigt. Dokumentärer och kartläggningar i hybridformer tror jag är framställt av den nya tekniken och de olika kanalerna som nu finns. Att detta skulle vara en omöjlig hybrid tror jag inte, det är ju läsupplevelsen hos en individ som motiverar författaren att skriva läsvärt. Just därför ska det litterära beröra och att då behöva beskriva målande fast på ett konkret sätt blir mer utmaning än att bara skriva detaljer rakt upp och ned. Detta är kanske inte alltid en självklarhet för författaren då det tar mer tid och energi. Det är även en självklarhet att hålla sig till sanningen och utmaningen blir att skriva berättande och beskriva för läsaren för att hålla denna kvar genom hela boken.
Rädslan för att få svårt att skilja på fantasi och verklighet är författarens. Å andra sidan vet du aldrig hur läsaren tolkar de skrivna sanningarna, sanning för någon kan vara lögn för någon annan. Är läsaren tillräckligt källkritisk och intresserad av ämnet tar han eller hon i alla fall hänsyn till mer än en källa.
(El choco av Markus Lutteman har jag börjat läsa. Här är skillnaden att Jonas Andersson som suttit i fängelse i Bolivia inte skrivit själv. När så är fallet stör jag mig på detta eftersom det ger mig som läsare en känsla av urholkat förtroende för personen, kan han eller hon inte skriva själv eller? Kanske säger det mer om mig som person?
Och blir det sanning då någon annan tolkar den personliga historien? Vems sanning? Fast det här är något helt annat, men intressant, att diskutera.)
Fredagens soundtrack: I can´t wait for the weekend to begin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är intressant att du valt en mer faktainriktad bok, jag läste "Bkohandlaren i Kabul" och tänkte att den var enklare att läsa för människor än en "tråkig tidningsartikel", just därför att man får följa personerna, livet och allt på ett djupare sätt. Det gör storyn mer lättillgänglig. När det gäller källkritiken i maffiaboken tror jag att du kan ha rätt i som du säger, hur författarna måste vinkla det för att inte stöta sig med några i de kriminella gängen. Men hur är det med sanningen då? Ha en trevlig helg!
Lustigt, när det gäller El choco tänkte jag helt tvärtom. Smart drag att låta en yrkesman berätta historien. Det är alltid svårt att få till det när det är en ovan skribent som skriver. Finns många exempel på dåligt skrivna självbiografier. Det känns även tryggare att det är en journalist som har rotat reda på fakta, det är ju trots allt hans jobb att leta fakta och bekräfta information. Det, tycker jag, inger en känsla av tyngd och trovärdighet i historien. Speciellt när det är en gedigen lista över var faktan kommer ifrån, som i El Choco
Anna,
Intressanta tankar om de böcker som du har läst - eller börjat läsa. Jag tror att du har helt rätt i dina funderingar kring objektivitet och subjektivitet. Men kanske har ändå journalistik i bokform förutsättning att vara mer objektiva i sin metod än den snabbare nyhetsjournaslitiken. Vi längre granskande jobb hinner du kolla många källor, läsa mycket, göra grundlig research etc - vilket borde öka chansen att skapa en så mångsidig och "obejktiv" berättelse som det går.
jag funderar också på din tabke om bristen i att Jonas Andersson skriver själv i El Choco. Det är ju journalsiter som har skrivit "Svensk maffia" också, inte någon bandmedlem själv. Om vi pratar om gränsdragningar mellan olika genrer, så tror jag att en biografi hamnar ganska långt bort från journalistik - det är inte lätt att vara objektiv när man skirver om sitt eget liv!
/Mia
Som titel låter boken intressant. Men du verkar inte helt fångad av boken. Om jag ska ta dig på orden så kanske det finns bättre böcker att läsa. Får en känsla av att det mer blir som en lång artikel. Vidare litterärt tycks den inte vara. Det som skulle vara intressant är att höra mer om den berättartekniska metoden och om den är i linje med new journalism. Sedan, eftersom jag själv läste El choco, så tycker jag att det är en styrka i den boken att en journalist skrev boken och inte Jonas själv. Den självklart inte objektiv men berättelsen filtreras av en utomstående och därför kanske blir något mer nyanserad.
Skicka en kommentar