Journalistik som litteratur eller litteratur som journalistik?

Svensk maffia av Lasse Weirup och Matti Larsson

Kartläggningen av de olika verksamma maffiagängen i Sverige och de största gängen kommer i ordning. Boken blir lite tung början med Hells Angels och Bandidos som två långa kapitel. De mindre gängen får inte samma kartläggning och antagligen för att vissa är relativt nya och därmed svårare att kartlägga.

Tycker boken strävar mycket efter att vara objektiv, jag tror det är för rädslan för att trampa dessa kriminella personer på tårna. De får lov att hänga ut dem så länge de inte riktigt tar avstånd från verksamheterna utan rätt och slätt berättar. Författarna lyckas bra, viss empati för offeren framgår men speciellt dömande är inte författarna.

Jag skulle inte välja svensk maffia som bok att läsa som avkoppling. Den är intressant och svår att lägga ifrån sig men inte speciellt avkopplande som litteratur. De stycken jag uppskattar mest i boken är de som knyter an till de vanliga personerna. Här har dessa kartlagts men inte på samma sätt som de kriminella gängmedlemmarna som framställs i boken. Empatin hos författarna är mer tydlig inför dessa oskyldigt drabbade människor. Paret som driver restaurang i Göteborg och tjejen vars pappa är tungt kriminell medan hon själv blir polis är två exempel. Stundtals är det riktigt bra läsning i form av underhållning invävt i kartläggningen.


Att alltid vara objektiv går inte, människan är inte objektiv. Här kan jag dra det så långt att författarna väljer bort att exponera annat framför den svenska maffian, så redan här kan man på ett sätt säga att i alla fall prioriteringen är subjektiv. Det skrivna ordet är definitivt kraftigare än bilden för min del. I boken finns ett par bilder vilket ger en bild av de olika personerna och gängsymbolerna som behandlas.

Jag skulle definiera den här boken som litterär journalistik då det är en kartläggning samtidigt som boken finns att köpa som pocket på ICA vilket gör att den hamnar i en skönlitterär kategori i alla fall. Svårt att avgöra. Jag uppskattar den här formen av journalistik men författarna kan missa många läsare då det här är bra mycket mer tidskrävande och jobbigare att ta till sig än en tidningsartikel. Vad gäller källkritiken tror jag att de säkert inte tagit upp alla detaljer och allt material de lyckats få tillgång till. Antagligen för att polisarbete kan påverkas ifall det varit pågående utredningar. Anhöriga har förhoppningsvis tonats ned i vissa historier av respekt och vissa förekommer nog inte alls.

New journalism som begrepp blir aningens luddigt. Dokumentärer och kartläggningar i hybridformer tror jag är framställt av den nya tekniken och de olika kanalerna som nu finns. Att detta skulle vara en omöjlig hybrid tror jag inte, det är ju läsupplevelsen hos en individ som motiverar författaren att skriva läsvärt. Just därför ska det litterära beröra och att då behöva beskriva målande fast på ett konkret sätt blir mer utmaning än att bara skriva detaljer rakt upp och ned. Detta är kanske inte alltid en självklarhet för författaren då det tar mer tid och energi. Det är även en självklarhet att hålla sig till sanningen och utmaningen blir att skriva berättande och beskriva för läsaren för att hålla denna kvar genom hela boken.

Rädslan för att få svårt att skilja på fantasi och verklighet är författarens. Å andra sidan vet du aldrig hur läsaren tolkar de skrivna sanningarna, sanning för någon kan vara lögn för någon annan. Är läsaren tillräckligt källkritisk och intresserad av ämnet tar han eller hon i alla fall hänsyn till mer än en källa.

(El choco av Markus Lutteman har jag börjat läsa. Här är skillnaden att Jonas Andersson som suttit i fängelse i Bolivia inte skrivit själv. När så är fallet stör jag mig på detta eftersom det ger mig som läsare en känsla av urholkat förtroende för personen, kan han eller hon inte skriva själv eller? Kanske säger det mer om mig som person?

Och blir det sanning då någon annan tolkar den personliga historien? Vems sanning? Fast det här är något helt annat, men intressant, att diskutera.)


Fredagens soundtrack: I can´t wait for the weekend to begin