Journalistik vs mediekonsumtion: vem ifrågasätter?

Det finns nio punkter i boken Elements of Journalism som kännetecknar god journalistik . Vad bör en journalist känna till och vad allmänheten kan förvänta sig är vida brett. I dagens mediesamhälle finns en uppsjö av olika typer av mediekonsumtion. En genomsnittlig medborgare är i dagsläget inte lika beroende av en dagstidning eller nationell radio för att få rapporter om vad som försiggår i samhället. Det är snarare så att individen väljer sin mediekonsumtion på ett annat sätt och förväntningarna blir då därefter. Förväntningarna på en individuell bloggare och en stor svensk dagstidning med en tydlig politisk riktning hoppas jag aldrig någonsin hamnar på samma nivå.

De nio olika punkterna som tas upp i boken lyder enligt nedan:

1)Journalistens högsta prioritet ska vara att berätta sanningen.

2) Lojaliteten ska ligga hos medborgarna i landet.

3) Journalistens fokus ska ligga på att verifiera, alltså att kontrollera, eftersöka fakta och bekräfta sanningen.

4) Journalisten ska hålla sig fristående från vad som bevakas.

5) Journalistiken ska vara en självständig bevakare av makten.

6) Journalisten måste kunna ifrågasättas och kunna mottaga öppen kritik i ett tillgängligt forum.

7) Journalisten ska lyckas att göra viktiga ämnen intressanta och relevanta för läsaren.

8) Journalisten ska hålla nyheterna lättöverskådliga och proportionerliga.

9) Journalisten måste få följa sitt individuella samvete.

Vem som helst kan idag kalla sig journalist. Jag tror att punkt ett är självklar för hederliga yrkesjournalister och en äldre generation. Det ligger något filosofiskt bakom det hela, vem sanning är det som ska lyftas? Samhällets? Journalistens? Läsarens eller någon person som medverkar i ett reportage? Jag skulle gärna se en certifiering hos journalister, en typ av akademiskt presspass för de som studerat på en hög nivå. En sådan certifiering i en krönika, bredvid namnet och bilden skulle i alla fall ge undertecknad ett visst förtroende, både för tidningen och den individuella journalisten.

Lojaliteten hos medborgaren är svårt, internet har gjort journalistiken global och det fina med det är den ökade kunskapen som sprids, tillgängligheten till i princip hela världens tidningar och möjligheten att ta reda på information endast ett klick bort.

Punkt nummer tre är klurig, det kommer tillbaka till det filosofiska i vems sanning det är som ska lyftas fram. Att hålla sig fristående från det som bevakas är på gott och ont. För djupgående grävande journalistik krävs ett genuint engagemang personligen och finns inte det genuina engagemanget i frågan så är det inte säkert att journalisten i fråga lyckas med punkt nummer sju, att göra ämnet intressant och relevant.

Punkt fem känns något konservativ. Att bevaka makten, är det att ifrågasätta samhället? Gör inte konstitutionsutskottet det? Och återigen, vems makt? Lady Gagas makt över efterfrågan på platåskor och köttklänningar? Här tycker jag att välutbildade journalister specificerade på det enskilda landets statsskick ska vara certifierade för att rapportera om den statliga makten.






















Punkt nummer sex ligger desto mer i tiden, det har aldrig varit så lätt som nu att ifrågasätta artiklar och reportage. Att kunna twittra direkt till en journalist med en fråga eller kommentar är en utökad demokrati, alla får komma till tals förutsatt att man håller sig till sunt förnuft och uttrycker sina åsikter utan hot, sexuella anspelningar eller vad det kan vara.
Läsaren kan kommentera artiklarna direkt på internet, nedanför artikeln, maila undertecknad journalist, skriva en insändare till insändarsidan eller twittra till vald person. Att tidningarna vill ha interaktion och debatt är tydligt med kommentarsfält väl synliga och omröstningar om aktuella ämnen.

Att väcka intresse och skriva om relevanta saker är kanske en utmaning som ligger mer hos den individuella journalisten. Valfriheten ligger på läsaren och hur kritisk man är, är totalt individuellt. Likväl som det är lätt att ta reda på information över nätet lika lätt är det att välja bort information man inte anser sig behöva eller är intresserad av.

Lättöverskådligt och proportionerligt är säkerligen en öm tå hos gammeljournalisterna. Aldrig någonsin har så mycket lättläst tryckts, exempelvis gratistidningen Metro som endast består av kortfattade TT-nyheter. ” Mediedrev” har blivit ett nytt begrepp och då ett drev pågår är utrymmet som genereras knappast proportionerligt.

Här ligger ansvaret på redaktörerna, hur mycket utrymme ska Mille Markovics kungabilder ges? Eller de ensamma mammorna som söker kärlek? Det gäller att som läsare vara kritisk och där har skolorna, lärarna och även föräldrar, ett ansvar att debattera och diskutera källkritik med dagens ungdomar.

Att en journalist ska stå upp för egna värderingar och sitt samvete betyder inte nödvändigtvis att det är bra journalistik. Om en reporter för tv-programmet Insider använder sig av olagliga metoder för att ta reda på fakta är det bra journalistik med ett lagbrott trots att det sker ett relevant avslöjande? Är alla metoder tillåtna? Var det journalisterna/paparazzifotograferna som jagade Prinsessan Diana i Paris som ansåg att det var deras egna värderingar som drev dem till en biljakt för att eventuellt avslöja en romans men istället orsakade en olycka?

Journalistiken i sig behöver inte förändras medvetet, den följer samhällsutvecklingen som den gjort hittills. Det är läsarna som ska vara mer kritiska i vad de förväntar sig av sina medieval. Det har aldrig varit så lätt att vara objektiv som läsare om man verkligen vill. En mix av intressen som förenas, det är individens prioriteringar och valda medier, det är mediehusens kommersiella intressen, journalister som personifieras och bloggare som lockas av kändisskap.

Det är inte lätt, det handlar om allmänbildning, prioriteringar och om att våga ifrågasätta och att som debattör/journalist/bloggare våga bli ifrågasatt.

Som jag tidigare nämnt så är de sociala medierna på gott och ont, Blondinbella peppar unga tjejer till att ta för sig, men visst säljer hon annonser i sin blogg. Samtidigt är det bra med lättlästa nyheter i Metro om det innebär att de som inte läser en svårare dagstidning som Svenska Dagbladet, tar till sig information och ökar sin allmänbildning.

Förnyelse av journalistiken kommer att följa samhällsutvecklingen, eftersom samhällsutvecklingen i stort är en sanning alla medborgare kan se, om än individuellt tolkat. Det blir den förnyande samhällsjournalistiken som visar på sanningen, både på internet, i bloggar, i dagspress och hos de enskilda journalisterna som kommer att dokumentera detta, individuellt tolkat givetvis.

NY och HET eller bara nyhet?

Att det finns många medieverktyg som går djupare in på detaljer med en högre teknologi än dagstidningar är ett oundvikligt tecken på hur internet sprider saker. Jag tror det blir svårt att undvika detta. Det som redan finns, finns och hur man än vrider och vänder på det går det inte att stoppa dessa flöden.

Sociala medier som Facebook är här för att stanna. Att vissa företag blockerar det har jag stor förståelse för då den värld som öppnas faktisk visar sig oändlig. Med alla former av applikationer det forumet erbjuder kan du hitta allt från kärlek till att spela spel till att chatta med dina vänner, bejaka intressen i specifika grupper och skicka bilder. Facebook trackar allt du gör vilket kan sägas influera den personliga integriteten och även kartlägga din produktivitet på arbetet. Jag är övertygad om att detta för individen spelar mindre roll så länge det inte går utöver ditt arbete.

Om det kan kartläggas något om mig via Facebook, kan det även göra det via mitt kreditkort och mitt Ica-kort. Att företag marknadsför sig och kategoriserar via sociala medier ser jag som positivt och lika orädd som jag är för att köpa saker på internet med mitt kreditkort, lika orädd är jag för att bli kartlagd. Vad är det värsta som hända med att bli instoppad i ett visst fack, egentligen?

Journalistik som bedrivs av "ickejournalister" och så kallade hobbybloggare är också en viktig del i vårt informationssamhälle. Här associerar jag till det första inlägget vi skrev om nyhetsvärdering. Jag hävdar starkt att det är den som konsumerar nyheten som värderar den, varför just journalistik är så svår att kategorisera. Med hjälp av internet är jag övertygad om att en bredare målgrupp nu nås av generella nyheter mer än vad som tidigare skett. Tänk dagstidningar, exempelvis under 80-talet, lästes säkerligen av färre personer än de som nu kategoriseras som internetanvändare och läser någon form av nyheter.

Ingen bloggare har ännu nominerats till journalistpriset. Det beror endast på en sak: bloggandet är ett nytt fenomen. Att det utöver det kräver en nisch som proffsblogg är uppenbart. Det finns ett hav av amatörbloggar som säkerligen aspirerar på så mycket mer än vad de uppfyller. Det är effekten som uppstår, alla kan ha en blogg men tidigare kunde inte alla ge ut sin egen tidning.

Att Blondinbella antagligen inte får något pris skriver ni nog under på, men hennes påverkan på unga tjejer är hög och statistiken och antalet kommentarer på hennes blogg bevisar det.

Snabbt uppdaterade bloggar gör nyheter äldre fortare. Här lyckas kvällstidningarna sko sig på de läsare som inte är lika breda och snabba i sin mediekonsumtion. De som läser om Carolina Gynnings, Linda Rosings och Kleerups triangeldrama i en av kvällstidningarna, har antagligen inte redan läst Carolinas version i hennes blogg som jag gjort då jag tillhör en bloggkonsumerande generation. Här vinstmaximerar den journalist som snabbt hittar nyheten, eller skvallret utan vidare ansträngning i en blogg. Sedan drivs lösnummerförsäljningen då ett flertal, kanske något äldre läsare inte hunnit läsa bloggen tidigare under dagen.


Jag vägrar tro att den typiska journalisten är konservativ och mer bakåtsträvande än nytänkande. Ingen har råd att halka efter i den tekniska utvecklingen när omvärlden är så mycket snabbare. Möjligtvis kan det vara en generationsfråga och beroende på mediekanal?

Visst vill du själv som blivande journalist nå ut till så många som möjligt, få respons och uppmärksamhet? Det är lättare än någonsin att lyckas med detta, med dagens tekniska verktyg. Så länge du är bra, förmedlar trovärdighet till kritiska mediekonsumenter, nischad, underhållande och sticker ut hakan. Det är inte lätt men det är verkligen det som är utmaningen för dagens journalister.

Mediekonsumenten i sin tur kan, om tillräckligt medveten och intresserad av ämnet, hitta det mest trovärdiga, ständigt uppdateras och själv tipsa om aktuella händelser. Avslutningsvis konstaterar jag att detta är ett vinstmaximeringsläge, både journalister och mediekonsumenter vinner i slutändan.

Soundtrack: Kleerup feat. Lykke Li Until we bleed

Journalistik som litteratur eller litteratur som journalistik?

Svensk maffia av Lasse Weirup och Matti Larsson

Kartläggningen av de olika verksamma maffiagängen i Sverige och de största gängen kommer i ordning. Boken blir lite tung början med Hells Angels och Bandidos som två långa kapitel. De mindre gängen får inte samma kartläggning och antagligen för att vissa är relativt nya och därmed svårare att kartlägga.

Tycker boken strävar mycket efter att vara objektiv, jag tror det är för rädslan för att trampa dessa kriminella personer på tårna. De får lov att hänga ut dem så länge de inte riktigt tar avstånd från verksamheterna utan rätt och slätt berättar. Författarna lyckas bra, viss empati för offeren framgår men speciellt dömande är inte författarna.

Jag skulle inte välja svensk maffia som bok att läsa som avkoppling. Den är intressant och svår att lägga ifrån sig men inte speciellt avkopplande som litteratur. De stycken jag uppskattar mest i boken är de som knyter an till de vanliga personerna. Här har dessa kartlagts men inte på samma sätt som de kriminella gängmedlemmarna som framställs i boken. Empatin hos författarna är mer tydlig inför dessa oskyldigt drabbade människor. Paret som driver restaurang i Göteborg och tjejen vars pappa är tungt kriminell medan hon själv blir polis är två exempel. Stundtals är det riktigt bra läsning i form av underhållning invävt i kartläggningen.


Att alltid vara objektiv går inte, människan är inte objektiv. Här kan jag dra det så långt att författarna väljer bort att exponera annat framför den svenska maffian, så redan här kan man på ett sätt säga att i alla fall prioriteringen är subjektiv. Det skrivna ordet är definitivt kraftigare än bilden för min del. I boken finns ett par bilder vilket ger en bild av de olika personerna och gängsymbolerna som behandlas.

Jag skulle definiera den här boken som litterär journalistik då det är en kartläggning samtidigt som boken finns att köpa som pocket på ICA vilket gör att den hamnar i en skönlitterär kategori i alla fall. Svårt att avgöra. Jag uppskattar den här formen av journalistik men författarna kan missa många läsare då det här är bra mycket mer tidskrävande och jobbigare att ta till sig än en tidningsartikel. Vad gäller källkritiken tror jag att de säkert inte tagit upp alla detaljer och allt material de lyckats få tillgång till. Antagligen för att polisarbete kan påverkas ifall det varit pågående utredningar. Anhöriga har förhoppningsvis tonats ned i vissa historier av respekt och vissa förekommer nog inte alls.

New journalism som begrepp blir aningens luddigt. Dokumentärer och kartläggningar i hybridformer tror jag är framställt av den nya tekniken och de olika kanalerna som nu finns. Att detta skulle vara en omöjlig hybrid tror jag inte, det är ju läsupplevelsen hos en individ som motiverar författaren att skriva läsvärt. Just därför ska det litterära beröra och att då behöva beskriva målande fast på ett konkret sätt blir mer utmaning än att bara skriva detaljer rakt upp och ned. Detta är kanske inte alltid en självklarhet för författaren då det tar mer tid och energi. Det är även en självklarhet att hålla sig till sanningen och utmaningen blir att skriva berättande och beskriva för läsaren för att hålla denna kvar genom hela boken.

Rädslan för att få svårt att skilja på fantasi och verklighet är författarens. Å andra sidan vet du aldrig hur läsaren tolkar de skrivna sanningarna, sanning för någon kan vara lögn för någon annan. Är läsaren tillräckligt källkritisk och intresserad av ämnet tar han eller hon i alla fall hänsyn till mer än en källa.

(El choco av Markus Lutteman har jag börjat läsa. Här är skillnaden att Jonas Andersson som suttit i fängelse i Bolivia inte skrivit själv. När så är fallet stör jag mig på detta eftersom det ger mig som läsare en känsla av urholkat förtroende för personen, kan han eller hon inte skriva själv eller? Kanske säger det mer om mig som person?

Och blir det sanning då någon annan tolkar den personliga historien? Vems sanning? Fast det här är något helt annat, men intressant, att diskutera.)


Fredagens soundtrack: I can´t wait for the weekend to begin

Pressetik: Att hänga ut eller bli uthängd?

Att det kan få förödande konsekvenser ifall fel person uppmärksammas för något negativt är uppenbart. Och här är det inte frågan om positiv uppmärksamhet. Att uppmärksamheten kan generera positiva saker i form av att vittnen kan höra av sig och att andra avskrivs misstankar då en specifik person pekas ut tycker jag inte håller som argument att namnpublicera.

Det är naturligtvis svårt att avgöra från fall till fall, Englas mördare är en ond person men samtidigt psykiskt sjuk. Här kan de anhöriga fara illa, att då vara släkting till en barnmördare och pedofil som tidigare själv kan ha utsetts för övergrepp kan göra att allmänheten dömer även en släkting vilket måste upplevas som fruktansvärt för en oskyldig.

Att respektera integritet och anhöriga blir viktigare och särskilt som en misstänkt definieras som oskyldig tills brottet verkligen har dömts. Jag anser att namnpublicering ska ske restriktivt då jag inte tror att det allmänintresse löser fler brottsfall mer än det skadar omgivningen som indirekt också hängs ut som i fallet med Engla.

Namnutgivning som ska ske konsekvent blir ett önsketänkande, rent praktiskt tror jag inte att det går att koordinera och granska alla de olika nyhetskanalerna som finns. Skulle någon myndighet då försöka konkretisera och granska allt som går ut?

Att granskning nu sker i efterhand är logiskt av tidsmässiga skäl. En utredning innan publicering skulle göra nyhetsflödet otroligt långsamt så det är inte ett altenativ vilket i sin tur gör att granskning i efterhand urholkar respekten för regelverket. Skadan är redan skedd för de som drabbas även om det grovt brutits mot god publicistisk sed.

Sverige hamnar långt ned på listan vad häller pressetik vilket inte är speciellt bra.
Håller med om att det är medieföretagens egna ansvar. Precis som vissa medier profilerar sig med att hålla en högre pressetik kan då de kritiska nyhetsläsarna prioritera den förmedlade etiken de föredrar.

God journalistik är svår att definiera, det definierar läsaren av nyheten trots att journalisten lägger grunden för artikeln. Där gäller det att som individuell journalist och medieföretag att profilera sig med pressetik utöver de lagstadgade direktiven. Och i sin tur som konsument välja den "rätta" journalisitken.

Soundtrack: Kylie Minogue Better the devil you know

Nyheters värde som exponering, empati, kapital eller i mediekonsumentens egna lilla värld?

Hur stor är nyhetsvärlden när allt kommer omkring?
Vem värderar nyheten och vad vill jag egentligen konsumera i nyhetsväg?
Vad är det för värden jag associerar till?

Inlägget som sänts i P1 handlar om att värdera nyheter, vad som får uppmärksamheten i bruset där olika kanaler slåss om den enskilde nyhetskonsumenten.
Att ständigt vara kritisk vad gäller media blir krävande då du som mottagare förväntas vara uppmärksam på vad som framställts och från vilka källor. Att jag själv kan erkänna att jag föredrar väderleksrapporten framför tragiska utrikesnyheter beror på två saker:

*Det jag själv kan relatera till, i det här fallet vädret och därmed frågan: Kommer jag få positiv energi av att vakna med blå himmel och strålande sol så jag blir riktigt produktiv? Eller blir jag blöt då jag cyklar till jobbet?

*Det andra, nyfikenheten och kunskapen som krävs för att lättare kunna ta del av information om exempelvis konflikten i Georgien vars bakgrund är relativt komplex att förstå. Det här blir mycket mer krävande än att plocka fram solskyddsfaktorn eller paraplyet och därmed lättare att välja bort.

Att kunna relatera till välfärdsproblem, så som riksbankens höjning av styrräntan och den egna situationen blir socialpsykologiskt lättare då det tillhör den egna vardagen och verkligheten med bolån och höga boendekostnader.

Nyhetsvärlden är gigantisk och som nyhetskonsument måste man därför sålla ut och krympa den här världen och anpassa den till sin egen.
Låter det egocentriskt? Ja givetvis, men människan generellt, är extremt egocentrisk.

Vem gör värderingen av inslagen? Den som konsumerar mediekanalen och ägnar sin tid åt det som presenteras eller den journalist som väljer att ge inslaget uppmärksamhet? Detta kan diskuteras. Jag anser att jag väljer vad för typ av nyheter jag konsumerar då dagens informationssamhälle erbjuder fler mediekanaler än någonsin. I det här inlägget är det personen som väljer att exponera inslagen i förhållande till varandra som värderar och prioriterar de olika ämnena.

Som ekonom associerar jag direkt till nyhetsvärderingar i form av kapital som de olika vinklingarna och inslagen kan inbringa. Antal klick, sidladdningar, annonsförsäljning och reklam utgör förutsättningar för många nyhetskanaler att ens existera. Här sker en värdering trots att det officiellt heter att inslagen skall varieras och anpassas till ett allmänintresse och verka kritiskt granskande i samhället.

Det handlar inte om rasism, öppen eller dold, att en jordbävning i Kina får mindre uppmärksamhet i svensk media än vad tsunamin i Thailand fick 2004. Jag är övertygad om att de flesta människor med någon form av empati uppfattar situationen som fruktansvärd då ett jordskalv sker och människor omkommer och skadas.

Därifrån till en flodvåg, man själv kunnat råka ut för på sin egen semester, med sin egen familj är gapet stort. För att undvika det stora gapet blir det lättare att läsa om att Fredrik Ljungberg och Zlatan varit ute i vimlet på Stureplan hellre än att försöka förstå ödet om vad som verkligen händer när jorden skakar och naturens krafter oväntat visar sig.

Soundtrack: Johnossi 18 Karat gold

Jag som aldrig mer skulle...

Ny blogg, ny start, ny hösttermin. Jag som lovade mig själv att aldrig mer blogga då det inte är någon idé om det ändå bara blir mediokert.

Att jag jobbar i samma hus som Svt Drama och bor exakt mittemot Sveriges Television och Sveriges Radio gör att jag definierar min mediakonsumtion som mycket hög i kombination med min radio, internet och dagstidningen som dundrar ned i brevlådan varje morgon.
Den sänks dock av att jag inte har någon TV på väggen.

Vad ska det då bli av detta?

Kursuppgifter och kanske en och en annan bokrecension och givetvis ett soundtrack till varje inlägg.

Den som läser får se, som det så klyschigt kan uttryckas.

Kvällens soundtrack: The Knife Heartbeats