Journalistik vs mediekonsumtion: vem ifrågasätter?

Det finns nio punkter i boken Elements of Journalism som kännetecknar god journalistik . Vad bör en journalist känna till och vad allmänheten kan förvänta sig är vida brett. I dagens mediesamhälle finns en uppsjö av olika typer av mediekonsumtion. En genomsnittlig medborgare är i dagsläget inte lika beroende av en dagstidning eller nationell radio för att få rapporter om vad som försiggår i samhället. Det är snarare så att individen väljer sin mediekonsumtion på ett annat sätt och förväntningarna blir då därefter. Förväntningarna på en individuell bloggare och en stor svensk dagstidning med en tydlig politisk riktning hoppas jag aldrig någonsin hamnar på samma nivå.

De nio olika punkterna som tas upp i boken lyder enligt nedan:

1)Journalistens högsta prioritet ska vara att berätta sanningen.

2) Lojaliteten ska ligga hos medborgarna i landet.

3) Journalistens fokus ska ligga på att verifiera, alltså att kontrollera, eftersöka fakta och bekräfta sanningen.

4) Journalisten ska hålla sig fristående från vad som bevakas.

5) Journalistiken ska vara en självständig bevakare av makten.

6) Journalisten måste kunna ifrågasättas och kunna mottaga öppen kritik i ett tillgängligt forum.

7) Journalisten ska lyckas att göra viktiga ämnen intressanta och relevanta för läsaren.

8) Journalisten ska hålla nyheterna lättöverskådliga och proportionerliga.

9) Journalisten måste få följa sitt individuella samvete.

Vem som helst kan idag kalla sig journalist. Jag tror att punkt ett är självklar för hederliga yrkesjournalister och en äldre generation. Det ligger något filosofiskt bakom det hela, vem sanning är det som ska lyftas? Samhällets? Journalistens? Läsarens eller någon person som medverkar i ett reportage? Jag skulle gärna se en certifiering hos journalister, en typ av akademiskt presspass för de som studerat på en hög nivå. En sådan certifiering i en krönika, bredvid namnet och bilden skulle i alla fall ge undertecknad ett visst förtroende, både för tidningen och den individuella journalisten.

Lojaliteten hos medborgaren är svårt, internet har gjort journalistiken global och det fina med det är den ökade kunskapen som sprids, tillgängligheten till i princip hela världens tidningar och möjligheten att ta reda på information endast ett klick bort.

Punkt nummer tre är klurig, det kommer tillbaka till det filosofiska i vems sanning det är som ska lyftas fram. Att hålla sig fristående från det som bevakas är på gott och ont. För djupgående grävande journalistik krävs ett genuint engagemang personligen och finns inte det genuina engagemanget i frågan så är det inte säkert att journalisten i fråga lyckas med punkt nummer sju, att göra ämnet intressant och relevant.

Punkt fem känns något konservativ. Att bevaka makten, är det att ifrågasätta samhället? Gör inte konstitutionsutskottet det? Och återigen, vems makt? Lady Gagas makt över efterfrågan på platåskor och köttklänningar? Här tycker jag att välutbildade journalister specificerade på det enskilda landets statsskick ska vara certifierade för att rapportera om den statliga makten.






















Punkt nummer sex ligger desto mer i tiden, det har aldrig varit så lätt som nu att ifrågasätta artiklar och reportage. Att kunna twittra direkt till en journalist med en fråga eller kommentar är en utökad demokrati, alla får komma till tals förutsatt att man håller sig till sunt förnuft och uttrycker sina åsikter utan hot, sexuella anspelningar eller vad det kan vara.
Läsaren kan kommentera artiklarna direkt på internet, nedanför artikeln, maila undertecknad journalist, skriva en insändare till insändarsidan eller twittra till vald person. Att tidningarna vill ha interaktion och debatt är tydligt med kommentarsfält väl synliga och omröstningar om aktuella ämnen.

Att väcka intresse och skriva om relevanta saker är kanske en utmaning som ligger mer hos den individuella journalisten. Valfriheten ligger på läsaren och hur kritisk man är, är totalt individuellt. Likväl som det är lätt att ta reda på information över nätet lika lätt är det att välja bort information man inte anser sig behöva eller är intresserad av.

Lättöverskådligt och proportionerligt är säkerligen en öm tå hos gammeljournalisterna. Aldrig någonsin har så mycket lättläst tryckts, exempelvis gratistidningen Metro som endast består av kortfattade TT-nyheter. ” Mediedrev” har blivit ett nytt begrepp och då ett drev pågår är utrymmet som genereras knappast proportionerligt.

Här ligger ansvaret på redaktörerna, hur mycket utrymme ska Mille Markovics kungabilder ges? Eller de ensamma mammorna som söker kärlek? Det gäller att som läsare vara kritisk och där har skolorna, lärarna och även föräldrar, ett ansvar att debattera och diskutera källkritik med dagens ungdomar.

Att en journalist ska stå upp för egna värderingar och sitt samvete betyder inte nödvändigtvis att det är bra journalistik. Om en reporter för tv-programmet Insider använder sig av olagliga metoder för att ta reda på fakta är det bra journalistik med ett lagbrott trots att det sker ett relevant avslöjande? Är alla metoder tillåtna? Var det journalisterna/paparazzifotograferna som jagade Prinsessan Diana i Paris som ansåg att det var deras egna värderingar som drev dem till en biljakt för att eventuellt avslöja en romans men istället orsakade en olycka?

Journalistiken i sig behöver inte förändras medvetet, den följer samhällsutvecklingen som den gjort hittills. Det är läsarna som ska vara mer kritiska i vad de förväntar sig av sina medieval. Det har aldrig varit så lätt att vara objektiv som läsare om man verkligen vill. En mix av intressen som förenas, det är individens prioriteringar och valda medier, det är mediehusens kommersiella intressen, journalister som personifieras och bloggare som lockas av kändisskap.

Det är inte lätt, det handlar om allmänbildning, prioriteringar och om att våga ifrågasätta och att som debattör/journalist/bloggare våga bli ifrågasatt.

Som jag tidigare nämnt så är de sociala medierna på gott och ont, Blondinbella peppar unga tjejer till att ta för sig, men visst säljer hon annonser i sin blogg. Samtidigt är det bra med lättlästa nyheter i Metro om det innebär att de som inte läser en svårare dagstidning som Svenska Dagbladet, tar till sig information och ökar sin allmänbildning.

Förnyelse av journalistiken kommer att följa samhällsutvecklingen, eftersom samhällsutvecklingen i stort är en sanning alla medborgare kan se, om än individuellt tolkat. Det blir den förnyande samhällsjournalistiken som visar på sanningen, både på internet, i bloggar, i dagspress och hos de enskilda journalisterna som kommer att dokumentera detta, individuellt tolkat givetvis.